Färdmedel i Stockholm


EXAKT ett år har jag och Lolo bott i Stockholm. Har spenderat en stor del av det här året med att ta mig från punkt A till punkt B, och kände att jag nu har kommit så långt att jag skulle vilja dela med mig med lite erfarenheter! Så Ska du röra dig i Stockholm finns här lite olika färdmedel och dess för/nackdelar, enjoy!

 

Cykel

 

  • Also known as ”Jag ska aldrig bli som dom”

Det börjar som en feber. Du vaknar en morgon, en tanke i bakhuvudet ligger kvar från drömmen. ”Fan, älskling” ropar du till din respektives halvt medvetna kropp bredvid ”jag tror jag ska cykla idag alltså” Hon svarar inte, hon bryr sig nämligen inte.

 

Vid skrivaren senare frågar Karl om du gjort något kul i helgen. Du tar chansen, ”Nja, men jag cyklade till jobbet idag”. Han svarar ”Jaha” som om att det inte hade med saken att göra, och tar sina papper vidare med sitt liv.

 

Dagen därpå, tights. Du tycker inte det är snyggt, men killen i butiken svär att du kommer kapa ”fem minuter, enkel väg, lätt”. Du stannar fortfarande vid rödljus, du beter dig fortfarande som att du är en del av en större enhet, plingar och viftar med armen om du ska svänga. Man är väl inget djur tänker du.

 

Dag tre, du läser en vägskylt fel, hamnar mot enkelriktat. Inte så farligt, du cyklar vidare i ditt liv. Kommer till jobbet, 30 sekunder snabbare? Se på fan.

 

Dag fyra. Intervention. En taxichaffis svänger över cykelbanan framför dig för att släppa av någon vid trottoaren. Misstag. Du hade ändå tänkt plocka bort cykelkorgen (den väger säkert 200 gram!) men att sula in den genom en stängd ruta var kanske inte riktigt planen. ”Det är faktiskt min fil” tänker du när du susar ner genom någon park för att skaka av honom ”men visst, jag hade kunnat sköta det snyggare”

 

Dag fem. Du tar inte ens av dig tightsen på jobbet längre (man kapar sjutton sekunder på att ”svettas in” kläderna har någon sagt). Tour de Stockholm två gånger om dan, och det är med livet på insats. Rödljus och trafikregler är koncept som väcker någon reflexmässig känsla av igenkänning, var det något från den där drömmen?

 

Pros:

 

  • Du får frisk luft
  • Du kommer fram snabbt (Stockholm har bra cykelbanor!)

Cons:

 

  • Värdesätter du ditt liv?
  • Värdesätter du din värdighet?

Bil

 

Ingen åker bil i Stockholm. Det är fakta. Det är också fakta att anledningen till att man inte åker bil i Stockholm är att det är ”så många bilar”. Det kan låta paradoxalt, och det är det. Dessutom, ställde inte dina föräldrars föräldrar dig i en parkeringsplatskö 1793 så är det kört att få en fast parkeringsplats och då måste du varannan timme, resten av livet, gå ut och flytta bilen. Ryktet säger att det räcker att rulla några centimeter så ventilerna flyttas, men det har du aldrig vågat prova.

 

Pros:

 

  • Du slipper folk
  • Du kan välja folk
  • Du kan packa saker!

Cons:

 

  • Ingen kör bil i Stockholm
  • Googles hemliga projekt ”Kan varje självkörande bil köra som att den är dum i huvudet?” är förlagt till Stockholm

Longboard

Also known as: ”Sweet, bro”

 

Visst, när du var 13 skateade du lite. Vill inte skryta, men du kunde kanske inte sätta en kickflip men dina polare trodde i alla fall att du kunde. Du har ju sett de där på stan som glider runt på sina brädor, och det ser ju SÅ SOFT UT. Du köper en bräda, känner dig lite ringrostig, visst, men de går ju ganska lätt ändå? Du är ju rätt bra på det här. Fan, varför sköt du på det här så länge?

 

Halvvägs nerför Västerbron funderar du på var den där bromsen sitter egentligen.

 

Pros:

 

  • Det är lika soft som det ser ut
  • Det går snabbare än vad man tror

Cons:

  • Det är inte en fråga ”om” utan ”när” du kommer krascha.
  • Det gör ondare att krascha som 25+ än som 14-

Inlines

Also known as ”Åker folk de där fortfarande?”

 

Om du är som mig så provade du inlines på 90-talet. Det är lite som med hockeyfrillan, en typ av masspsykos där ett helt samhälle under en kort period fick för sig att något helt absurt var jäkligt coolt. Inlines är coolt på det sättet som de där reflexerna man fick när man var liten med någon crazy-cool råtta med solbrillor, kepsen på sned och vassa kläder. Det kan verka lite coolt på pappret liksom, men sen ser man det i verkligheten och man måste ta ett omtag av hela sitt liv.

 

Pros:

 

  • Då du stoppar trafiken inte bara på cykelbanan utan även på de tre närmaste bilfilerna får du ett himla skönt soundtrack av plingor och tutor på din dagliga pendling
  • Det KÄNNS nästan lika soft som longboard

Cons:

 

  • För att citera en högstadieelev jag träffade ”Hur vågar du åka de där inne i stan?” ”Mjah, jag har ju broms så” ”Nej, alltså, jag menar, Skäms du inte?”
  • Du är ett missplacerat gruskorn från att testa OS-grenen ”Svanhopp på asfalt”. 0 poäng.

 

Tunnelbanan:

 

Det är inte socialt accepterat i Sverige att sätta sig bredvid någon man inte känner på bussen. På tunnelbanan får du konstiga blickar om du inte vill pressa in din kind i armhålan på killen framför när tre skolklasser till ska på din vagn. Som tur var hjälper alla runt dig till, så du behöver aldrig välja.

 

Pros:

 

  • Du kommer fram, med relativt säker marginal
  • Du slipper stinka av din egna svett eller ha blodiga sår

Cons:

 

  • Det går inte garantera att du inte kommer lukta av någon annans svett
  • Någon annans blod är inte så himla mycket bättre
  • Om du ska byta mer än en gång kan du lika gärna gå.

Skiven av Patrik Jutterström

 

Vill du läsa mer av Patrik?

https://alocii.wordpress.com/

0 Kommentarer

En osmaklig invit


Det ni kommer att läsa nu, kommer säkerligen att uppröra en del av er. För det här är ett tema som brukar röra upp känslor. Vi splittras i olika läger. För och emot. Och jag är emot, bara för att liksom göra klart det från första början. Så alla ni som har tröttnat på detta ämne kan fly redan nu. Jag är nämligen emot så mycket att det gör ont i kroppen. Ibland för att jag ser alldeles för unga personer falla för frestelsen, ibland för att den rök ni sprider i mitt liv, fullkomligt förpestar min tillvaro! 

 

Men jag tänker inte vända på gamla stenar. Vi har redan hört alla argumenten. Förbud eller inte? Rättigheter hit och dit. Om att visa hänsyn och samtidigt få njuta av den där cigaretten på utecaféet i gassande sol. Om beroende och passiv rökning. Ömsesidig respekt och den vuxna människans fria vilja. Been there done that. Och dessutom har ni säkert redan klart för er på vilken sida jag står. Jag kanske bara kan sprida ett något lugnande besked till våra politiker och lobbyister i Sverige som till och från lyckas höja rösterna, ur en annars rätt skrikig samhällsdebatt, och sprida sitt tyckande. Må det vara bu eller bä. Jag har sedan jag flyttade till Schweiz upplevt antalet rökare här som betydligt högre än i Sverige. Jag har tills nu inte vetat om det är för att jag åker mer kollektivt här än vad jag gjorde i Sverige och att rökare liksom har en tendens att samlas i sjok där och döda lite tid med ett par cigaretter, eller om det faktiskt är så att de är fler personer som röker här än i Sverige. Så jag frågade min kära gamla vän Google, som snabbt letade fram lite numpfror till mig. År 2014 rökte tydligen 25% av alla som bor i Schweiz, i jämförelser med 10% i Sverige, dock år 2010. Om man lägger till snusare så landar även Sverige på hela 24%. Så vi har uppenbarligen våra laster även vi. 

 

Hur som helst. Jag ska avslöja något. Jag har aldrig rök en endaste cigarett i hela mitt liv. Jag tror inte ens att jag har hållit i en. Inte ens åt en kompis. Inte en enda gång. Det är inte heller en erfarenhet jag känner att jag borde ha. Så för att vara ärlig kommer jag bli ganska lack om jag i framtiden inser att ni är anledningen till om jag råkar bli en av de 200 svenskar som dör av passivrökning varje år. Så många är det ändå. Jag är inte ute efter att peka finger. Verkligen inte, ingen är perfekt. Men lite sur kommer jag att bli, det ska jag inte sticka under stol med. Men jag lovade att vi inte skulle fördjupa oss i gammalt groll. Så vi lämnar det. Ni som röker kanske bara kan lova att ni kommer ihåg det, alltså att jag kommer bli lite tjurig. Och jag vill liksom inte känna att jag behöver komma och hemsöka er efter min död. Det vore så tråkigt. Det är bara det jag vill säga.


Nej, för att komma till min egentliga poäng, utan flera onödiga utlägg. Så tror jag att vi väl ändå kan vara överens om att rökning inte tillhör en av livets bättre beslut. Det kan vara så att jag generaliserar och inte kan se det få andras perspektiv. Det kan vara så, det är som ni säkert vet inte alltid så lätt att lämna sina förutfattade meningar åt sidan. Men man har ju ändå kommit fram till att rökning faktiskt dödar. Å andra sidan ska vi ju alla dö någon gång, så något förr eller senare kanske inte spelar så stor roll. Om man ska vara lite cynisk. Det som däremot hände mig för inte så länge sedan är att en arbetskollega prompt skulle försöka få mig att förstå varför han röker. Inte för att jag direkt bryr mig. Men när den där lilla detaljen råkade slinka ut mig, ja alltså den som ni redan känner till, ja precis, den om att jag aldrig ens provat en cigarett, ja då var det liksom kört. Hans strategi var dock ytterst intressant. Med eld och lågor i blicken, och möjligtvis lite saliv i ena mungipan, beskrev han målande hur veckans höjdpunkt utgörs av en lördagskväll där en saftig köttbit och (ett) glas rött vin bör avrundas med ett par cigaretter. På hans ansiktsuttryck kunde jag mig avläsa att han var mycket nöjd med sin beskrivning och att han nu förväntade sig att jag skulle lovorda denna ritual. Jag var dock tvungen att göra honom ytterst besviken. Då jag varken äter kött, enbart dricker vin vid enstaka tillfällen, och ja, uppenbarligen inte är ett sånt stort fan av cigaretter, blev det liksom lite platt pannkaka av hela situationen. Nu kanske inte ni tycker att det är så märkvärdigt att han faktiskt inte verkade känna till mina mat- och dryckesvanor. Förutom att han faktiskt borde ha gjort det, då vi vid ett mertal tillfällen faktiskt haft dessa uppe för diskussion. Ja, inte bara min vanor, utan även hans. I hans tycke lever jag ett tråkig liv. Jag lever helt enkelt inte ut, som han uttryckte det. Även på denna punkt går våra åsikter isär. Men jag ska inte sticka under stol med att hans engagemang berörde. Dock det här med att anpassa sin reklam till mottagaren verkar ha gått honom förbi.

 

Om ni nu känner igen er i min kollegas beskrivning, så vem är jag att komma här och döma. Rök er cigarett. Kom dock här och tro att ni ska kunna fresta mig, jag är ett hopplöst fall! Jag har bara en önskan så här de sista raderna. Så länge cigaretter säljs till myndiga personer är det var och ens fria vilja vad de gör med ens liv och hur de bränner sina pengar. Jag skulle bara önska att ingen person ska känna sig tvingad till att testa, eller bjuder en minderårig person på något de aldrig ska ens borde hålla i sin hand. Inte ens åt en kompis. Som sagt, mitt egoistiska jag vill varken hemsöka er eller dem.


Skriven av Linnea Bengtson

 

"27 årig västeråsare som lämnade Gurskstaden för Zürich i Schweiz. Jag är en skrivglad klantig optimist som är diagnostiserad med höftdysplasi. Jag bloggar om min resa genom två höftoperationer och mitt skrivande."

 

https://linnea-bengtson.squarespace.com/

0 Kommentarer

Var inte rädd.


Så har terrorn kommit till vårt land, till vår huvudstad Stockholm. Det många av oss länge har fruktat och anat skulle hända, har hänt. Det är lätt att mitt i det hemska se allt i svart, känna missmod och rädsla. Kanske uppgivenhet inför den ondska som finns i världen och som med denna händelse slagit ned med full kraft mitt ibland oss. Men i allt det mörka ser jag även godhet och ljus som ger mig hopp.

 

Sverige har blivit annorlunda efter det som hänt. Vi har blivit smärtsamt påminda om att det som händer runt om i världen i form av terror även kan hända här. Vi i det lilla och trygga landet i norr är inte skyddade från ondska. Det som är vardag för många människor i andra länder blev plötsligt verklighet i Sverige.

 

Attentatet skapade kaos, förvirring och rädsla. Förmodligen är det precis vad som var avsikten, men kaoset varade inte länge. Regering, polis, räddningskår och myndigheter påbörjade omgående ett professionellt och väl inövat arbete. Men det som förundrade mest var att människor stod enade. Rädslan fick inte möjlighet att ta över. Många, många människor som inte alls känner varandra sträckte ut sina händer, visade sympati och handlingskraft för att hjälpa. De erbjöd transporter, öppnade sina hem för främlingar i nöd under hashtagen #openstockholm En rad fantastiska initiativ för att hjälpa alla de som behövde hjälp kunde följas i sociala medier.

 

Allt detta visar att det finns både hopp och ljus i sorgen och allt det mörka. När det väl gäller, när det krisar finns människor där för varandra. Vi sluter oss samman och hjälps åt. Det är oerhört fint att se och det bringar hopp och ett försiktigt löfte om en ljusare framtid.

 

Låt inte ondskan segra. Låt inte det som hänt påverka hur du lever ditt liv. Gå ut, rör dig fritt, lek, spring och lev. Det är när vi blir rädda, tysta och gömmer oss som mörker och ondska kan ta plats och regera.

 

Så länge vi omfamnar livet, varandra, allt det goda och vägrar vika ned oss av hot och rädslor kommer ondskan aldrig att segra. Vi är långt många fler som är goda, vill gott och tillsammans står vi enade och starka. Kampen mot ondska och terror är vår gemensamma kamp.

 

Mina tankar går till alla drabbade, deras familjer, vänner och anhöriga. All värme, styrka och kärlek till er.

 

Jag må vara dyster, men rädd är jag inte. Först när det goda tystnar och gömmer sig kan ondska och mörker regera. Låt inte det ske. Jaga mörkret och ondskan på flykt. 

 

Var inte rädd. Försök att inte vara rädd.


Inskickad av Anni Svensson

Anni Svensson är skribent, krönikör, författare och förläggare. Hon arbetar som kommunikatör, skriver på fritiden noveller, böcker, krönikor (publicerad bl a i Allas) och bloggar. och vill genom sina berättelser  inspirera, sätta ljus på viktiga frågor och göra något i världen lite bättre. 

 

"Så här tänkte jag när jag skrev: 

 

En märklig helg. Jag hade tänkt fira att jag blivit förläggare, att min första e-novell snart publiceras, men inget blev som jag tänkt mig. Istället terror mitt ibland oss. Mörker. Ondska. Jag är inte förvånad, inte alls, men sorgsen. Den här helgen viker jag åt skrivande om just godhet och ondska. I svåra stunder hittar jag alltid min plats bland orden, i skrivandet, i berättelserna. För att försöka hitta svar och sammanhang, finna hopp. Så även idag. Jag må vara dyster, men rädd är jag inte. Först när det goda tystnar och gömmer sig kan ondska och mörker regera. Låt inte det ske. Jaga mörkret och ondskan på flykt."

 

Vill ni läsa mer av Anni?

 

Hemsida: www.annisvensson.com

Twitter: @Annisvensson

0 Kommentarer

Min mamma skulle nog blivit förskräckt


Jag tänker på min mamma. 

 

Min mamma föddes 1918 i Värmland och växte upp i orten Väse ett par mil öster om Karlstad. Hon var yngst i en skara på sex syskon och hennes uppväxt präglades av enkla förhållanden, på gränsen till fattigdom. Men tack vare ett ihärdigt kämpande av hennes föräldrar fick familjen mat för dagen och tak över huvudet. 

 

1940, när min mamma var 22 år, ockuperades Norge av Tyskland. Under de fem år ockupationen pågick flydde många norrmän över gränsen till Sverige, varav många hamnade i Karlstad med omnejd. 

 

Under min uppväxt berättade mamma många gånger om hur hon deltog som frivillig hjälparbetare för att ta hand om alla flyktingar från Norge. Med egna ögon såg hon det lidande som det nazistiska Tyskland orsakade och när Adolf Hitlers imperium till slut kapitulerade var min mammas glädje oändlig. 

 

Den nazistiska terrorregimen kom att gå till historien som bland den mest fruktansvärda som nånsin funnits. Nazisterna mördade fem miljoner judar, de byggde fasansfulla koncentrationsläger och gick till militärt angrepp och ockuperade flera av sina grannländer. 

 

Av naturliga skäl stod inte nazister särskilt högt i kurs i mitt föräldrahem. Mamma var också övertygad om att världen lärt sig läxan att aldrig igen släppa fram en ledare som Adolf Hitler. När hon gick bort 2006 var hon fortfarande övertygad om att den nazistiska ideologin för evigt var förpassad till historieböckerna. 

 

Jag vet inte hur mycket hon har koll på det aktuella världsläget 2017 där uppe i sin himmel men om hon kände till det som hänt de senaste åren skulle hon nog bli förskräckt. Först och främst skulle hon tvingats konstatera att vi numera har ett racistiskt parti i riksdagen som ivrigt hetsar svenska folket mot andra folkgrupper (precis som nazisterrna gjorde under perioden innan, och under, andra världskriget).

 

Hon skulle också tvingas konstatera att USA fått en president som använder sig av samma retorik som Adolf Hitler - nämligen den att landets problem orsakas av invandrare och att folkets problem ska lösa genom att undanröja dessa främlingar.

 

Att USAs president Donald Trump dessutom verkar vilja etablera sig som diktator bekräftas av hans försök att välja vilka medier som ska få vara hans propagandamegafon.

 

Jag saknar min kloka mamma och hennes goda hjärta men är samtidigt glad att att hon inte behöver uppleva vad som händer i Sverige, i USA och i världen just nu. Hon skulle nog blivit väldigt ledsen.


0 Kommentarer

En tvärhand hög


Jag är 151 cm lång. Ni kanske kan tänka er att den där sista cm är väldigt viktig när man inte har så många att komma med. Jag har alltid varit kortast i klassen, och det har nästan alltid varit jobbigt då det var viktigt att inte vara annorlunda i skolans värld. Jag var ju redan en pluggis, nörd, eller opopulär som alla sade. Jag minns någon gång på mellanstadiet, kanske i 4:an, då vi alla en och en fick ställa oss framför whiteboarden och så ritade fröken ett streck ovanför huvudet för att markera hur långa vi var. Varför vi gjorde det har jag ingen aning om. Men jag minns att jag tittade på mitt lilla streck och skämdes och kände tårarna bränna bakom ögonen när jag tryckte tillbaka dem. Kanske var jag på den tiden 142 cm. Jag kan inte påstå att jag blivit mobbad eller retad för min längd. Men det flög alltid förbi någon kommentar. " lillan, kortis, oj vad kort du är, är man inte dvärg om än är så kort?..." En klapp på huvudet, en arm på huvudet då någon roat använde mig som armstöd. Jag vet inte om ni kan tänka er hur nedvärderande det känns att bli klappad på huvudet, även om personen som gör det inte menar det så, och kanske bara gör det för att de tycker att man är liten och söt. Det känns som om man inte kan bli tagen på allvar, folk trodde inte att man kunde vara arg, eller svära till exempel. Det var jobbigt fram till gymnasiet. Någonstans där accepterade jag min längd, och gick över till att vara nöjd och trivas i min kropp. Där var kortis kommentarerna mer vänliga och jag brydde mig inte så mycket eftersom jag tyckte om personerna i min klass och kände mig uppskattad och omtyckt av dem. Då började jag själv skämta om min längd och jämförde mig med andra för skojs skull. 

 

Tänk på kommentaren " Oj vad kort du är". Är det en komplimang? Är det en taskig sak att säga? Varken eller? När jag har fått höra det ibland tänker jag typ  "No shit Sherlock, jag VET att jag är kort, du behöver liksom inte påminna mig..." Något annat jag brukar reagera på är när någon säger eller skriver en kommentar på en bild till någon "vad smal du är!". Detta är menat som en komplimang eftersom idealet är att man ska vara smal (gärna lagom lång också). Jag blir alltid irriterad, du vet inte om personen har ätstörningar och du uppmuntrar en självdestruktiv inställning, du vet inte om personen vill men inte kan gå upp i vikt. Mest troligt blir personen glad för kommentaren. Men jag blir irriterad. 

Jag vill vara smal, jag är smal, men ibland petar jag i det mjuka och tittar mig i spegeln och undrar om den är för plufsig bara för att jag fikat lite mer på sista tiden. Då blir jag så ledsen och irriterad att jag faktiskt tänker så. Att jag är så påverkad av dagens kroppshets och orealistiska ideal. När jag kommer på mig själv med att göra så tänker jag ofta "nä, jag är jättefin, jag älskar min mage, tänk vad bra den är med eller utan plufs!" 

 

Det jag vill komma fram till med detta inlägg är att jag tycker det är enormt viktigt att tänka sig för innan man kommenterar någon annans kropp. Du vet inte om personen i fråga har det jobbigt med sin kropp, har blivit mobbad eller något annat. Det kan förstås hända att personen älskar sin kropp och är trygg och säker i sig själv. Men ärligt talat tror jag inte att det är det vanligaste alternativet. Säg hellre något annat. 

 

Säg hellre att du är glad att se personen, kommentera energin och utstrålningen, något i personligheten... Det är svårt, jag vet. Man vill gärna säga vad fin/snygg du är, för man tycker ju det. Jag blir alltid glad av att höra att någon tycker att jag är fin. Men det är ju så inpräntat i oss att det är så man ger komplimanger. Jag vill tro att vi kan utmana oss att ändra på det, och väva in lite mer viktiga komplimanger. Beröm personen och inte utseendet. 


Skriven av Lovisa Henriksson,

Inskickad av Therese Henriksson

 

Vill du läsa mer inlägg av Lovisa?

http://hemmahoslovis.blogspot.se/

1 Kommentarer